Jag har blivit allt mer övertygad om att det är dags för mig att söka nytt jobb. I vanliga ordning är det inte något större fel på mitt nuvarande knäck. Men jag har börjat känna den här, vid det här laget, välbekanta rastlösheten. Det råder helt enkelt inget tvivel om saken längre, jag måste vidare. Annars känns det som att jag kommer att implodera eller något ännu värre. Jag vet att ytterst få människor imploderar på riktigt varje år och det i mitt fall snarare fråga om en metafor. Men det spelar egentligen ingen roll, jag måste ha ett nytt jobb. Jag står inte ut med att göra samma saker dag ut och dag in. Kanske är det något fel på mig. Det lutar faktiskt åt det hållet får jag väl ta och tillstå. På det hela taget är det ju ett ganska neurotiskt drag att inte kunna vara kvar på samma ställe längre än ett par månader. Men det är sådan jag är.